söndag 3 februari 2019

Queen Kanonen Fortsätter Leverera Succéer..!!


Sommaren 2018 åkte vi ett gäng svenskar till Oslo och fick avnjuta drygt två timmar av klassiska Queen hits. Fotocopyright: Magnus Roudén (FotoRoddan) 
Många svenskar har inte förstått att Queen med gästsångaren Adam Lambert levererat stora stadion konserter runt om i världen de senaste 6 åren. De har mer eller mindre sålt ut två USA turnéer, likaså i Asien och Europa. Nu snackar vi alltså inte småarenor för de kvarvarande sörjande fansen. Queen har faktiskt aldrig varit större än idag. Även om de fyllde arenorna med Freddie Mercury, så har arenorna blivit större med högre kapacitet. Superstora hightech inspirerade shower med den bästa teknik du kan tänka dig har alltid varit Queens motto, så även år 2018. De fyller Madison Square Garden i New York som på 1970/80-talet. Likaså i hemlandet England då de fyller nya O2 Arena flera kvällar inför 18000 personer varje gig. 


Musiken lever sitt eget liv... 

Ingen, inte ens Queens kvarvarande medlemmar, hade trott att Queens musik skulle slå an en så stadig sträng 45 år senare. Musiken möter ständigt nya generationer som upptäcker den, vilket självfallet är ett bevis på att Queens musik är tidlös. Deras katalog är såpass bred och levande att låtar ständigt plockas upp i olika sammanhang. Inte minst i reklam, sport arenor, i filmer och på olika events. Många hyllningskonserter och turnéer med olika coverband har gjort mindre succéer runt om i världen. Inte minst här i Sverige med Peter Johanssons Champions Of Rock och Night Of Queen med Johan Boding. De har hållit hårt i Queen flaggan och dragit till sig 100 000-tals besökare de senaste 8 åren. I inledningen skrev jag att många svenskar inte har förstått att Queen+ fortsätter att turnéra och existera. Men tack vare de svenska hyllningsprojekten har många vaknat till liv och trott att Queen bara var ett nostalgi-projekt som helt enkelt fick vakna till liv utan Freddie Mercury.

Äntligen blev det en biografisk film...

När jag skriver detta har filmen Bohemian Rhapsody tagit världen med storm och på mindre än 3 månader blivit den mest framgångsrika "biopic" filmen i historien. Över 800 miljoner dollar har den spelat in. Vilket faktiskt är dubbelt så mycket som rivalen som gått samtidigt på biograferna, A Star IS Born med Lady Gaga. Det är alltid en stor risk att ge sig på att tolka en artists karriär. Freddie Mercurys liv har intresserat många och länge legat i en "pipeline" att bli filmatiserad. För ca 10 år sen drog Queen Production igång arbetet med att ta fram ett manus och få filmbolag intresserade. Sacha Baron Cohen var en av de första skådespelarna som ville ge sig in i projektet. Under drygt två år pågick ett samarbete, han var länge en viktig drivande kraft. Brian May har tidigare hyllat Sachas entusiasm. Men för drygt 3 år sen skar sig samarbetet och istället blev det många hårda ord från Sascha som började snacka skit i vissa medier. Han tyckte Queens team och produktionsbolag var fega och inte ville berätta "hela sanningen" om Freddies gay liv och vilda partyn. Som Queen följare jag är så kan jag förstå varför inte detta blev till ett fruktsamt samarbete. Freddie var en väldigt privat person och höll ofta sitt liv utanför Queens övriga medlemmar och att arbetet med bandet var hans professionella liv. Där stod musiken i centrum och vad Freddie gjorde privat, hade ingen med att göra.



Queens musik i centrum...

När så filmen kom i oktober 2018 var musiken och gruppen mer i centrum än vad många kanske hade förväntat sig. I centrum stod nu istället supertalangen Rami Malek som redan tagit emot en Golden Globe för bästa manliga skådepelare och fler priser kommer det bli. Vilken roll han gör, kan någon ha gjort detta mer trovärdigt än Rami, tveksamt. Han är mästerlig och fixar allt, från en ung Freddie - till en vuxen man i sina bästa år som gör sitt livs framträdande på Live Aid.

Men Freddies (fd. Farrokh Bulsara) egna historia ligger som ett mantra under hela dramaturgin i filmen. Den är kanske sparsmakad, men således får man hela tiden känslan av att Freddie förde en tuff kamp att bli accepterad som flykting när familjen lämnade Zanzibar 1963 när landet blev självständigt. Familjen landade i London och Freddies första jobb var att lasta bagage på Heathrow. Intresset för musik, konst och film hade länge funnits hos Freddie. Det var hans mål i livet att lämna sitt ursprung och upptäcka en ny värld. Att leva som en persisk familj tillhörande zoroastrismen, en av världens äldsta religioner från Iran var inget som lockade den unge Bulsara. Freddies personliga assistent Peter Freestone har sagt i många intervjuer att han hellre såg sig som Freddie Mercury och föddes i London 1964. För det var då allt började. Brian May har sagt i intervjuer att han på något sätt "förvandlade sig till en rock gud" den dagen han såg gruppen Smile uppträda i slutet av 1960-talet. Smile skulle senare bli grunden till den storslagna grupp Queen blev i mitten av 1970-talet.

Freddie hade en storslagen plan...
Redan innan Queen blev framgångsrika rörde sig och pratade Freddie likt en stor stjärna. Han var egentligen en blyg person innerst inne. Men när han såg Brian och Roger - då visste han att det fanns potential att lyckas. Den komplexa personligheten blev Freddies vapen. Nyfikenheten och drivkraften ligger i det som Freddie fick brottas med hela livet - hans bisexualitet. Först att upptäcka sin största kärlek i livet då han träffade Mary Austin och sen senare upptäcka att han drogs lika lätt till män, måste ha tagit hårt i det privata liv han levde i sitt hus i Kensington. Men musiken var hans tillflykt, gruppen gav honom utrymme att vara den han ville vara - en underhållare som älskade att stå på scenen. Precis så säger han i filmen. Han levde sin dröm och storslagna plan. Han kanske i mångas ögon då sågs som kaxig. Framförallt var det en presskår som aldrig förstod sig på denna arroganta inställning. Men vad journalisterna missade, det var Freddies humor och charm. De kunde inte riktigt köpa att Freddie själv valde vilka han ville prata med. Han gjorde bara intervjuer med skribenter han gillade. Det måste ha stuckit i ögonen på många musikjournalister...

Forts... följer i del 2...


måndag 25 september 2017

Reflektioner och Sommarens fotouppdrag...

Det är inte ofta numera jag använder bloggen för att nå ut med mina bilder. Anledningen är enkel, det är ett enormt brus idag när i stort sätt vem som helst kan publicera och lägga upp sina åsikter och bilder. Det gör att man som bloggare och yrkesaktiv måste ägna flera timmar om dagen för att nå ut i rätt kanaler. Men det behovet har jag aldrig haft. Är du som läser detta intresserad?, då är jag ytterst tacksam. Jag är ju själv uppväxt i en tid när gammelmedia hade monopol på orden och bilder vi läste.  Idag är det ett helt annat mediaklimat. 



Det handlar inte om skryt
Att skapa en plattform som ska generera 100 000-tals läsare kräver en oppurtinist som inte dras för att skapa rabalder med sitt skrivande, eller bilder som ingen annan har lyckats plåta. Att enbart publicera bilder/texter för att skryta är egentligen inte min stil heller. Jag är mer intresserad av hantverket och att det finns artister, händelser som är värda att få uppmärksamhet för att jag gillar människorna bakom. De jobbar hårt och seriöst för att släppa fram talangfulla och duktiga människor inom olika nöjesbranscher. Då menar jag ofta de som inte får synas i "prime time" TV på bästa sändningstid.

Inte hetare än sin senaste Youtube succé
Många verkligt duktiga fotografer, artister, skådespelare m.fl. som jobbat i decennier får knappt en chans längre att synas i dagens TV/media-utbud. Det är en tragisk utveckling. Idag måste det ha hänt något skandalartat, eller att man är en "ny uppkomling" som råkat göra en Youtube succé eller liknande för att vara aktuell i talk-shower, nyhetsmorgon etc. Trägen vinner som det heter. Fast då måste man ha pansarskinn och ett psyke som stålmannen. Minsta snedsteg i medierna, kan du vara bortrensad, eller uthängd som en skadad fågel som skadat ena vingen.

Sommarens fotouppdrag
I sommar bestämde jag mig för att ligga lågt med fotograferingen. Jag valde att göra fyra fotojobb åt Barometern i Kalmar för att det ibland är kul att få dokumentera lite större artister. I detta fall blev det den stora 90-tals galan på Fredrikskans med många gamla stjärnor som E-Type, Aqua, Snap, Pandora, Dr. Alban, Haddaway, 2 Unlimited, Vengaboys och många fler. Sommaren var ju inte den varmaste och bästa i år, men det var kanonväder just denna dag på Kalmar FF:s gamla hemmaarena. Sen blev det två tillfällen i Borgholms Slottsruin på Öland, nämligen Laleh och Per Gessle som verkligen har en hängiven publik. Samt en ganska sval kväll med Jill Johnson och Eric Gadd i centrala Kalmar under det som kallas Rävspelet. Här följer några bilder från dessa konserter:

Fotopass är bra att ha när man jobbar...

Ett collage av bilder som fanns på Barometerns webbsida (som jag bearbetat lite grann).
Vilken energi Martin E-Type Eriksson har på scen. Han röjer mer än dagens unga artister...
Här fångade jag honom perfekt nere i diket efter han hoppat rakt ner i publiken.
En taggad Gessle intog Borgholms Slottsruin
                         
Självklart blev det en hel del "Gyllene hits"
                         
Med sin originella framtoning och stil har Laleh erövrat Sverige och Norden.
                         
Vare sig man gillar Laleh eller inte - men hon har en magisk effekt på människor som gör henne trovärdig.
Hon går sin egen väg och kompromissar inte. Därför är hon också en härlig artist att fota.
                           
Sista helgen i augusti intog Jill centrala Kalmar och Rävspelet. Precis som Laleh har Jill
hittat sin publik genom att vara genuin och bjuda mycket på sig själv. Bilden blev också
huvudbilden i Barometerns artikel.
                           
När mörkret började falla kändes det som att sommaren redan hade gett upp.
Tur var att regnet höll sig undan. Dagen innan hade regnet öst ner över Kalmar.
                       
Som fotograf och mediamänniska har jag följt Jill sedan 1998 och träffat
henne flera gånger. Alltid superfräsch och trevlig.
               
Eric Gadd värmde upp publiken akustiskt. En fantastisk artist jag såg med band
tidigare under sommaren på Kackelstugan utanför Borgholm.
             
Första gången jag såg Eric Gadd live var redan 1991 på Hotell Borgholm
på Öland. Då hade han slagit igenom med Do You Believe In Me...





lördag 18 februari 2017

Bildämnet, ett förlegat fotouttryck och det fotografiska språket...

Det var ett tag sedan jag skrev i min fotoblogg och förändringar i mitt liv gör att fokuset legat i mitt huvudsakliga arbete som lärare. En omställning som påverkat energi och tiden att djupdyka i mitt stora intresse - FOTO-yrket. Vad jag denna gång vill påpeka i min blogg kan te sig ganska banalt, men inte i mina fotografiska ögon och öron. Vad har egentligen ett foto, en bild för betydelse idag i det enorma flöde som pågår..? Ett förevigat ögonblick eller bara snabbmat för stunden (utan egentlig mening och betydelse). Bilden nedan visar ett "cashflöde" som får betecknas som "follow the money...". Där vi idag delar våra upplevelser, där sker också det stora utbytet av kontanter (digitalt). Sociala medier leder oss in i snabba affärer (Tradera, Blocket, E-bay, gratistjänster på Facebook etc.)

Bilden som kommunikation mer betydande än någonsin...

Jag har självfallet full respekt för copyright-reglerna när det gäller Pink Floyds omslag till deras sista album The Endless River. Men detta egenhändiga collage har enbart en konstnärlig avsikt för eget bruk (hemma på väggen). Freddie Mercury statyn är en symbol för mitt intresse för denna ikon och mitt ansikte övervakar hur pengarna ständigt flödar kring dessa rockikoner efter deras storhetstid på 1970/80/90-talet. Idag är bilden en stor möjlighet att använda i kampen om att ta del av "cashflödet" som pågår överallt i olika sociala flöden när gammalt och nytt säljs som aldrig förr.

Tack vare alla bilder som används för att sälja våra produkter får vi många fördelar där vi direkt blir säljarna och marknadsförarna med enorma visuella möjligheter. Bildens betydelse är också större än vad många egentligen har fattat. En bra bildserie som är bra komponerad och exponerad (i bra ljus) säljer givetvis bättre än en taskigt exponerad bild med t.ex. blixtljus som blir kallt, överexponerat och hårt. Bilden som är tagen i rätt miljö kan också sälja in en plats, en turistort, en upplevelse etc. Detta utnyttjas givetvis av smarta säljare på olika bolag i sociala medier. Bildens språk kan idag delas in i två grupper:

1. Visuell snabbkonsumtion (synas för stunden, sälja en produkt, upplevelse och på kort tid få fram ett budskap).
2. Konstbilden som kräver eftertanke, kan bli stilbildande, ikonisk och skapa affektionsvärde.

Bildämnet i skolan...
Bilden har med andra ord blivit alltmer betydelsefull i dagens samhälle. Ändå ignoreras det estetiska uttrycket alltmer i dagens skola och vad bilden egentligen innebär som kommunikationsmedel. Det jag menar med att ignorera bilden som ämne, är att det inte satsas pengar i skolarna på undervisning. De utbildade esterna är svältfödda med för dålig budget. Det kreativa kräver utrymme ekonomiskt, annars stagnerar ämnet som något vi har som tidsfördriv sen förskolan och fritidsverksamhet. Som utbildad bildlärare i högstadiet arbetar jag just nu inte med bildundervisning. Är för tillfället mer speciallärare för att stötta elever med läs- och skrivsvårigheter. Men hoppas snart gå in i ett nytt skede som bildlärare i en helt ny miljö (ny skola). Skolverkets kursplan kräver helt annan utrustning, inte minst digitalt så eleverna kan genomföra olika arbeten på en annan nivå kopplat till samhällets olika behov. Att ha målarskolor ligger idag utanför bildämnets tidsplaner i grundskolan. Om ämnet bara ska handla om att lära ut färglära, olika målartekniker, skissa på papper m.m. - då har den kommunala skolan hamnat långt efter sitt aktuella uppdrag. Tyvärr handlar det alltmer om besparingsåtgärder.

Likvärdigheten (mellan skolornas verksamhet) är utraderad. Idag handlar det mer om vilken pedagog, vilken budget skolan avsätter och vilket intresse läraren har att utveckla ämnet. (Den statliga inblandningen börjar bli alltmer tydlig). Jag har hamnat mellan stolarna. Jag gillar det gamla hantverket att använda målarpenseln, men är lika intresserad av den digitala utvecklingen (som ligger närmast att utveckla i en allt snabbare förändring). Men att följa med i denna utveckling kräver en övermänniska och en pedagog som verkligen kan de digitala verktygen och kan lära eleverna något som de inte redan har lyckats göra till sitt eget via internet

Ett förlegat fotouttryck...
Jag vägrar fortfarande att säga som många gör: "att ta kort". Tänk efter, vadå "ta kort"!? Det korrekta är ju att du faktiskt exponerar en bild i en kamera. Du fotograferar och fångar en händelse och ett ögonblick. Bättre är helt enkelt att säga: "att ta en bild". Att ta ett kort är egentligen något fysiskt som man håller i handen. Uttrycket kommer från en svunnen tid när man framkallade sina bilder som kort och klistrade in korten i fotoalbum. Med andra ord ett förlegat uttryck. Idag kan du förvandla dina bilder digitalt till ett fysiskt fotoalbum. Men du håller aldrig bilderna fysiskt i din hand som kort.


Skriftspråkets död eller utveckling..?
Men jag har börjat vänja mig när kollegor och människor på caféer fortfarande säger: "att ta kort". Med tanke på hur mycket annat i samhället har förändrats i vårt språk och att allting ska förenklas - då undrar jag varför detta ligger kvar i denna generations textutbyte? Det korrekt skrivna skrivspråket håller på att dö ut (vilket många skriftforskare ser framför sig) men också ser som en naturlig utveckling i ett snabbare kommunikationssamhälle. Men jag kan fortfarande inte förstå varför dagens ungdomar inte kan lära sig hur man använder stor bokstav i början på en mening, när man ska skriva ut namn, eller använda kommatecken och punkt på rätt sätt. Utan dessa hjälpmedel blir språket kaotiskt.

Fotografiska språkets regler...
Det som länge var en svår konst att bemästra, nämligen ljuset och en bra komposition har blivit enklare än någonsin. Kameran gör det mesta åt dig. Men trots det så tas det sådär 5 miljoner foton i minuten som är ren och skär katastrof, som ingen egentligen har någon nytta av. De är dåligt komponerade, konstigt beskurna, rörelseoskärpa, motljus etc. Märk väl att det som nästan alla använder idag (Instagram, Snapchat och Facebook), sprider miljontals bilder som nästan aldrig någon får se, eller har brytt sig om. 90% av bilderna är som ett snöfall där man inte lägger märke till "snöflingans betydelse". Så många bilder försvinner i flödet. Detta är ett tecken på hur vi desperat vill synas och märkas. Men för att märkas kräver kompetens, kunskap och engagemang. Annars orkar vi inte bry oss... Det finns vissa fotografiska regler som är som vårt skrivna språk. Orden måste komponeras på rätt sätt och ha en bra balans för att vi ska blir berörda - detta gäller inte minst bildspråket.

Fortsättning följer...



lördag 16 juli 2016

Europe erövrade Latitud 57...

Jag har sagt det många gånger - det finns inget svårare som artist/grupp att hela tiden övertyga publiken... om och om igen... Men det finns grupper som genomsyrar en kvalité som får nya generationer att upptäcka dom, och samtidigt behåller en stor grupp människor som blir trogna följeslagare. Jag har fotat Roxette, jag har fotat Queen och nu senast Europe. De har gemensamt att kunna leva vidare i en av världens tuffaste branscher tack vare en fantastisk låtskatt som de kan fortsätta leverera på världens scener.

Man sparade inte på showens ljusdesign som fick hela Brädholmen att gunga stundtals när de levererade en tung repertoar. Perfekt ljus för undertecknad som älskar variationen när man fotar.

Eftersom jag numera enbart frilansar, ofta för egen räkning för att jag älskar att fotografera livekonserter - kunde jag inte låta bli att besöka Latitud 57 (igen) som blivit en stor succé i Oskarshamn. All heder åt arrangörerna som vågar satsa på ett event som publiken faktiskt får betala inträde för att uppleva. Det ger en klart högre status än alla stadsfester och gratisevenemang som kommuner arrangerar runt om i Sverige. För två år sen såg jag Ulf Lundell i högform en fantastisk sommarkväll i början på juli. I år blev det inget undantag, otroligt vilket sommarväder det blev också denna gång. Då blir det förstås lättare att sälja ut evenemanget. Vilket arrangörerna lyckades med i år igen. Det blir än mer imponerande med tanke på att Kalmar anordnade det nya konceptet A Walk In The Park med huvudakten Lars Winnerbäck och den mycket heta Miriam Bryant. Fast de senare fallet drar artisterna en yngre publik. Därför tog inte arrangemangen ut varandra.

Ett härligt minne från mitt besök i Oskarshamn på Folkets Park när jag skrev för Östran/Nyheterna. 32 år sedan jag satt i logen och pratade med killarna i bandet och fick skriva autografer (fansen trodde jag var med i bandet) :-D


I den KrePart producerade tidningen som beskriver hela Latitud-eventet fick jag chansen att medverka och skriva om Europes alla studioalbum. Det var en härlig påminnelse om hur starkt material Europe har. Jag blev också citerad för en gammal artikel och recension jag skrev för Östra Småland/Oskarshamns Nyheterna. (*Se bilder). Den 9 juli i år blev på många sätt lite historisk. För det tog 32 år innan Europe hittade tillbaka till Oskarshamn. Då träffade jag bandet i Folkets Park när de stod i dörröppningen mot den stora musikvärlden... Alla vet ju vad som hände två år senare 1986. Tänk vad en hitlåt kan göra om man också har rätt skivbolag bakom sig som vet hur man styr marknadsföringsapparaten. Bara det gör ju att spelningen känns historisk.

Från den officiella Latitud 57 tidningen som besökarna fick ta del av som köpt biljett.

Ett fenomen fyller 30 år
The Final Countdown är idag ett fenomen och firar i år 30 år (perfekt bokning som man får gratulera arrangörerna för). Den har växt till en evergreen på samma sätt som Queens låtar We Will Rock You/We Are The Champions. Nästa alla känner igen den. Det kan vara svårt att förstå för många som går och nynnar på låten att Europe inte enbart är nostalgi längre. För bandet är minst lika aktuella idag och turnérar världen runt på alla kontinenter. De har dessutom producerat några av deras bästa album sen comebacken 2004 med Start From The Dark. Det var inte minst albumet Last Look At Eden (2009) som fick mig att inse att de menar allvar med att bli ett klassiskt hårdrockband. De har nästan aldrig låtit bättre.

John Levén, Joey Tempest (Mic Michaeli i bakgrunden) är ett stabilt gäng sen genombrottet för 30 år sedan. 

John Norum har utvecklats till en av Sveriges bästa gitarrister. Influenserna hörs från (inte minst) Gary Moore. Här med sin Gibson Flying-V som var en av hans andra förebilds (Michael Schenker) viktigaste musikaliska verktyg.


John Norum spelar fantastiskt tungt tonsäkert och tight som gitarrist. Ian Haugland har attityden och drivet i sitt trumspel. Basisten John Levén känns stabil i bandet och Mic Michaeli fyller ut med snyggt keyboardspel som lyfter många av låtarna. Joey Tempest har växt till en klassisk frontman med stor pondus (likt föregångarna Robert Plant och David Coverdale). Han lyckas förmedla glädje och karisma. Hans röst har förändrats och mognat rejält. Den håller inte alltid i registren, för det är tufft att sjunga låtarna från den tidiga karriären där de ljusare partierna (registren) är svåra att träffa under en två timmars show vilken kräver mycket på scenen.

Joey och John rockar hårt under Ready Or Not!!. Precis som sina förebilder i Thin Lizzy lyckas de förmedla klassisk rock på ett angeläget sätt som fungerar suveränt på världens livescener.

Mer än 30 år som grupp
Jag såg dom också när de firade 30 år som albumdebuterande grupp (1983) på Sweden Rock 2013. Den konserten kändes stor, inte minst med alla "kamerakranar" som flög över publiken, samt flera kameror på scen som dokumenterade showen. De gästades av tunga namn på scenen från deras barndomshjältar Thin Lizzy (gitarristen Scott Gorham) och UFO/MSG:s gitarrist Michael Schenker. Showen var lång där minst två låtar från varje album var representerat. Ett starkt minne som stod sig bra även på Latitud 57. Tänk att det snart har gått 34 år sedan jag såg bandet på Rock SM Lucia-natten 1982. De är utan tvekan Sveriges mest framgångsrika grupp (om man inte räknar Roxette och ABBA). Det är svårt att nå ABBAs status med nästan 400 miljoner sålda skivor. Men ABBA var aldrig riktigt ett "liveband", även om de gjorde ett par kortare turnéer. Marie och Per är ju en duo som sålt över 50 miljoner skivor. Europe har inte haft riktigt lika många internationella hits (de har trots allt sålt ca 30 miljoner skivor), men de har spelat för lika många människor. De fortsätter turnéra nu när Roxette har fått lägga in bromsen pga av Marie Fredrikssons hälsa.

Här når showen sitt crescendo. Publiken är i extas under finalen och Final Coundown.

9000 glada i publiken - finalen kokade....
Jag kan bara gratulera alla 9000 i publiken på Latitud 57 som fick bevittna ett Europe i storform.  Stundtals exploderade stämningen under showen, inte minst under The Final Countdown låtarna: "Rock the Night", "Cherokee" och "Carrie". Även Superstitious från Out of This World satt som en smäck. Däremot tycker jag ändå det är lite synd att det ofta på den här typen av festivalspelningar i småstäder visar en publik som inte är "pålästa". Eller snarare "inlyssnade" på Europes senaste material. "Firebox" från albumet Bag of Bones (2012) är mästerlig, superballaden "New Love In Town" (hyllning till Tempest första barn) från Last Look At Eden är bland det bästa han har skrivit. "Days of Rock and Roll" från senaste albumet War of Kings fullkomligt sprudlar av energi och glädje i shuffle-groovet.

Finalen blev som de flesta önskat. När den berömda keyboardslingan dundrar ut i ett muller - då lyfter hela Brädholmen. The Final Countdown är utan tvekan folksången som satte Europe på kartan. Man riktigt kände när jag stod i publiken hur det kokade. Jag lyckades ändå ta en del minnesvärda bilder med folk hoppandes omkring mig... Jag ser gärna att Europe återkommer till dessa breddgrads igen... :-)

De har blivit ett radarpar på scen - Joey Tempest och John Norum. Det är under de rockiga och snabba låtarna som verkligen kemin uppstår...
Ian Haugland är ett riktigt "power house" under sitt trumssolo

Fångad i rätt ögonblick - Joey svingar och jobbar hårt på scenen...

I bakgrunden ser man Mic på keyboard och John på bas. Joey jobbade hårt under Cherokee så alla sjöng: "Ooohh... marching on the train of tears..."
Som sagt, deras ljusdesign var det definitivt inget fel på. Scenen badade i de flesta kulörer...

tisdag 14 juni 2016

Sweden Rock Festival 2016 - Queen+Adam Lambert

Jag kan inte sticka under stolen med att jag inte är en "riktig festival människa". Jag har provat flera gånger. Framförallt 2013 då det var en fantastiskt stark festival med många favoriter som: Rush, Kiss, Europe, Status Quo, Accept, Black Star Riders (fd. Thin Lizzy) m.fl. I år krockade dagarna lite för mycket med arbete och ork att hinna 3-4 dagar i en av Europas populäraste festivalområden Norje (Sölvesborg). Det är alltid trevlig stämning, oftast bra väder, många bra alternativ för oss som gillar mat, och en bra mix på artister och grupper.

Publiken börjar samlas, det är bara minuter kvar tills showen kör igång... Det välbekanta Queen-crestet prydde festivalscenen och förväntan höjdes snabbt när det lite dramaturgiska introt från Made In Heaven sakta byggde upp stämningen i PA-anläggningen.

En avgörande sak för att orka, är på gott och ont, att man måste dricka alkohol. Anledningen är att det är "ett jäkla liv" från olika scener, från tält och diverse aktiviteter. Alkoholen värmer och dämpar. Men det är inte kul för en annan som lider av lätt tinnitus och behöver ha en lägre ljudnivå. Som tur är har jag specialanpassade hörselskydd anpassade efter musik. Så min upplevelse blir så långt det går en skön upplevelse. Men det tråkiga är att det blir svårt att kommunicera med folk och bekanta när man ska snacka. Det blir tyvärr att jag blir lite osocial och fokuserar på min kamera istället. Detta är inte enbart självvalt (även om jag föredrar att lyssna i lugn och ro). Jag älskar att byta ord med människor som är musikintresserade, för det är SRF publiken. Många är riktigt kunniga och pålästa, vilket är upplyftande i snålblåsten och när kylan sätter in på kvällen. Att det gärna slinker ner en och annan öl är ett måste under dagarna när solen steker på. Fast personligen föredrar jag att vara hyvsat nykter, för jag gillar att ha med mig en bra upplevelse musikaliskt så man inte flummar bort festivalen.

Show Must Go On saknades...
Denna gång hade jag en mycket kunnig Queen fantast framför mig som verkligen hade varit med sen tidigt 1980-tal och kunde Queen katalogen och medlemmarna utan och innan. Det gör förstås att upplevelsen nästan blir religiös. Ett musikaliskt väckelsemöte. Sen att jag dessutom känner två fantastiska Queenies (Pierre och Daniel) från västkusten gör det extra roligt. De har nästan mer koll än jag nu för tiden. Det blir mycket snack om vilka låtar som plockas bort och vilka andra klassiker som plockas in. Många var lite besvikna på att inte The show must go on fanns med på repertoaren när de äntligen kom till svensk mark och SRF. The show must go on var ju låten som verkligen symboliserade Freddie Mercurys bortgång, inte minst i Sverige där den spelades dagligen från november 1991 till våren 1992, både på det klassiska radioprogrammet Tracks med Kaj Kindvall och på MTV. Dessutom bidrog den till att Queens Greatest Hits II blev det näst mest sålda albumet i Sverige 1991/1992. Jag hade gärna också hört Who wants to live forever, med tanke på 30-års jubileet och filmen Highlander som kommer i en restaurerad K4 version på biograferna i juli. Låten var en central del i filmen och har växt till en kultklassiker.

En fokuserad Brian May i inledningen av showen och låten One Vision...

Storslagen show... klassiska låtar
En Queen show - även utan Freddie Mercury - är något extraordinärt. Adam Lambert har kommit och bidragit med ny kraft som gör så Queens musik lever med i dagens generation och kommande generationer. Framförallt handlar det om att Queen har en uppsjö av klassiska låtar att ösa ur från sin katalog. Bara ljusshowen och lasereffekterna är värd sitt biljettpris. I centrum fanns bokstaven Q som pryds av en avancerad led-skärm där mycket av det som händer på scen filmas live för den optimala upplevelsen visuellt. Under showen integreras bilder och liveklipp med Mercury som också synkas i showen när han sjunger korta partier, (Love of my life och Bohemian Rhapsody) detta blir oerhört effektfullt och inte minst blir man känslomässigt starkt påverkad.

Det blir som en treenighet när man sammanför elementen i bilden. Brian May är dirigenten och har precis levererat gitarrsolot i Bohemian Rhapsody, Freddie Mercury övervakar sitt mästerverk på skärmen och kameramannen dokumenterar så allting får en snygg presentation till publiken...

Det har inte gått att undgå att t.ex. Don´t stop me now har växt och blivit en ny/gammal klassiker. Mycket tack vare ett visst resebolag som haft den i sin reklam. Man bör ha i åtanke att Queen har haft ca 50 världshits (top 40 hits). Ca 10 är listettor utspritt över hela jorden. Alla Queens medlemmar har skrivit en listetta (inte ens Beatles hade det). Queen är verkligen ett universellt band som lyckats slå sig in på de flesta marknader, även om de tappade mycket av USA under 1980-talets senare hälft. Men i Europa/Asien har alltid varumärket Queen stått sig starkt. Här snackar vi om en grupp som sålt ca 200 miljoner album, plus miljontals singlar, DVD/Blue Ray-skivor och haft låtar på samlingsalbum som sålt hundratals miljoner. Globalt sett betraktas Queen idag som en av världens 20 bästsäljande grupper/artister genom tiderna tillsammans med Beatles, Elvis, Michael Jackson, Elton John, Madonna, Pink Floyd, Led Zeppelin, ABBA och några till. Med tanke på att Queen ofta fått utså skit i medierna, är detta imponerande.

Under klassikern Killer Queen spexade Adam Lambert lite extra och beundrade Brians gitarrsolo...

En av de bästa showerna...
Istället för att jag ska rabbla fakta, vill jag lyfta fram att Queens show med Adam nog får betraktas som en av de bästa showerna de har gjort i Sverige. Inte ens Råsunda Fotbollstadion den 7 juni 1986 (för 30 år sedan) som blev Freddies sista konsertturné når upp till denna kvalité. Självklart var showen med Queen i Sverige 1982 också en fantastisk upplevelse på Skandinavium (Göteborg) och Hovet (Stockholm). Den kan definitivt mäta sig med årets upplaga. Alla som såg Queen på 1970-talet kan självklart övertyga mig om hur bra det var. För då var Queen musikaliskt på topp. Men rent visuellt och showmässigt är detta vi bevittnat på SRF svårslaget...

En bra repertoar presenterar gruppen, där självfallet hitsen står i centrum. Hade jag fått önska hade också klassiker som: Now I'm here, Brighton rock, Keep yourself alive, 39`, You're my best friend, Spread your wings, Innuendo, I was born to love you och några till kunnat få en chans. Men det är som sagt inte lätt att välja låtar när det finns så många klassiker i deras katalog.

En av världens mest underskattade och musikaliska trummisar - Roger Taylor som verkligen verkar trivas på turné med Brian May och låta Queens musik leva vidare.
Adam får igång den ca 30 000 stora publiken på SRF...

Befriande att se Adam nu ta ut svängarna som frontman och han gör det riktigt bra... Undrar var han har hittat glasögonen?

Under Fat bottomed girls jobbar Brian hårt och effekten blir desto större när han använder en mobilkamera på gitarren som filmar halsen när han spelar. På stora skärmarna blir det väldigt effektfullt.

Här är låtarna de framförde på SRF:
1. One vision
2. Hammer to fall
3. Seven seas of rhye
4. Stone cold crazy
5. Another one bites the dust
6. Fat bottomed girls
7. Play the game
8. Killer Queen
9. Don't stop me now
10. Somebody to love
11. Love of my life (Brian sång och Freddie på film)
12. A kind of magic (Roger på sång)
13. Trumsolo (mellan Roger och hans son Rufus Taylor)
14. Under pressure
15. Crazy little thing called love (akustisk version)
16. I want to break free
17. I want it all
18. Gitarrsolo (Brian)
19. Tie your mother down
20. Bohemian Rhapsody (med Freddie på film)
21. Radio ga ga

Extranummer:
22. We will rock you 23. We are the champions

Under tidigare spelningar på turnén har de också spelat:

- Flash (intro) till The Hero (istället för One vision)
- The show must go on
- Who wants to live forever
- These are the days of our lives

Precis i detta ögonblick slungas ridån upp med Queen crestet i inledningslåten One Vision (från A Kind Of Magic) som kom för 30 år sedan. Keyboardintrot följt av Brians gitarrriff lyfter verkligen stämningen...

måndag 7 mars 2016

Snabbkonsumtionsbilder & Digital akvarell

Jag vet att jag inte har varit aktiv här i bloggen på ett tag. Men ett relativt nytt jobb som tar all energi och funderingar på vilket forum jag ska publicera mina bilder - är min ursäkt. Bloggar, hemsidor och sociala medier har fullkomligt exploderat de senaste åren. Den fotografiska bilden känns mindre fotografisk och mer som ett visuellt hjälpmedel man skulle kunna kalla "snabbkonsumtionsbilder". Bilder finns överallt. Vi måste lägga upp något så fort vi gör något. En bild är mer direkt än en lång utvecklande text. Förr kallade vi all information för brus. Nu är det mer ett visuellt bildbrus och alla intryck sliter på våra signalsystem i hjärnan som ska tolka/analysera och bearbeta alla vackra semesterbilder, fester och viktiga möten.

Digitalt brus
Som fotograf ser jag både möjligheter, men också att en viktig era gått förlorad. Just nu brottas jag med att välja bilder ur mitt fotoarkiv som faktiskt har betytt något genom åren. Ibland dyker det upp en smartphone bild som jag verkligen gillar. Men som bildanalytiker ser jag alltför ofta att kvalitén inte håller när man ska förstora fotot till ett större format. I min iMac ser jag direkt det höga bruset i bilderna (förr kallade vi det korniga bilder). Numera är det ett digitalbrus som vi inte riktigt lägger märke till i våra smartphones. Skärmarna i våra mobiler har en fantastisk upplösning. Vi blir lätt lurade av den höga kvalitén.

Kameratillverkarna sliter sig i håret
Men har du provat att förstora upp en bild till 30x20 cm (som inte är tagen i bra ljus), det är rent av förskräckligt. Jag förstår om kameratillverkarna sliter sig i håret. Idag kan du skaffa en liten bra kompaktkamera (t.ex. Sony Cybershot RX100 III, eller Canon PowerShot G7 X) med en stor sensor som kan ta lika bra bilder som många systemkameror. En sådan kamera kostar lika mycket som en iPhone och tar ingen plats i fickan. Du kan ta bilder som kan ge en otrolig kvalité om du vill dokumentera viktiga händelser i ditt liv och sen förstora dessa bilder till 50x70 cm i häpnadsväckande hög kvalité genom fotolabb på nätet. Dessutom kan de filma med enastående hög kvalité.

Digital akvarell
Men iPhone 6 kan vara till nytta om du använder den rätt och kan bildbehandla i Photoshop efteråt. Då går det att skapa konstnärliga bilder. Detta är ett exempel jag fotade i helgen, som jag senare experimenterade med likt en digital akvarellmålning:

Det var en härlig fredagskväll i centrala Kalmar och vindstilla. Kompositionen har fått namnet "Red Light". Det centrala i bilden är förstås den upplysta tunneln med röd belysning (med undertecknad och hustrun i centrum). Den lilla tunneln leder mellan systraströmmen, den lilla viken, och som senare leder mot slottsfjärden. En mycket omtyckt transportsträcka för oss som älskar att paddla kanot eller kajak genom centrala Kalmar. Vägen ovanför den lilla tunneln har nästan i alla tider varit den mest trafikerade i Kalmars historia. Resande till centralstationen och bussresenärer har alltid utgått till höger från mitt kameraperspektiv... Foto: Magnus FotoRoddan Roudén

torsdag 23 juli 2015

Roxette på Fredriksskans

Som kanske har framkommit de senaste 3 åren har jag börjat att alltmer frilansa för Barometern/OT östra Smålands största dagstidning. Sommaren har inte varit något undantag. När jag skriver detta är jag snart påväg till Borgholm för att dokumentera Diggiloo den största paketturnén som turnérar landet runt.

På min Facebooksida FotoRoddan har jag redan publicerat många bilder från konserten med Roxette på Fredriksskans i Kalmar. Uppdraget att vara backup som kvällsfotograf blev kanske inte riktigt vad man hade fått önska som fotograf. Men "that's life"! Somrarna blir ofta lite röriga när det är semestertider på tidningsredaktioner, nu blev vi två fotografer. Ordinarie sommarvikarie Daniel Rudeland valde att stanna kvar (han hade jobbat dagtid) och ville också fota Roxette. Då blev planen att dela upp området och fota från lite olika arenavinklar. Men det gick inte för sig!?

Onödigt strikta regeler..?
Live Nation som är turnépromotor tog fram stora musklerna och bestämde att "alla fotografer från pressen" endast skulle få gå fram till diket framför publiken och plåta låt 2 och 3. Detta är i och för sig ingen nyhet som fotojournalist. Men det är likförbannat skittrist när det handlar om en lokal händelse och en konsert som väldigt sällan inträffar på en liten ort som Kalmar på en fotbollsarena. Roxette må vara ett internationellt band, och det är inget ovanligt att superartister ställer tuffa krav för att göra det extra svårt för fotograferna, men de är ju trots allt svenskar. Både Per och Marie är dessutom ödmjuka människor (har träffat dom). Men de låter självklart allting sånt skötas av deras turnépersonal. Hade jag haft orken och tiden att jobba fullt ut professionellt, då hade jag fixat ett "artistpass" så jag kunde fotat fritt.

Men onödigt strikt blev det dessutom när delar av kungafamiljen satt i publiken. Ingen fick gå ut till publiken och fota mot scenen (fast det handlade om att de ville undvika närgångna bilder på kungafamiljen). Men TT/Expressen hade fotografer med 600 mm objektiv, då var det ju inga problem att fånga in kungligheterna. Jag kan i och för sig förstå Live Nations agerande, för det kan bli irriterande om för många fotografer springer inne på planen och försöker fånga varje rörelse kungligheterna gör. Men jag var där för Roxette!!

Ett misstat tillfälle...
Att lyckas fånga en bra känsla som fotograf är inte lätt när du dessutom har en stor scen som är 2-3 meter över ditt huvud. Snigelperspektivet blir skittrist att ständigt titta uppåt när du fotar. I detta fall krävs en kamera man bemästrar till fullo, den måste vara snabb med bra autofokus och att du kan fota över huvudet. Det hade krävts en extra pall att stå på för att bli riktigt bra. Även om jag fångade några minnesvärda bilder, så kommer jag alltid att tänka: "A waste oppurtunity". Detta kunde ha blivit ett "stort fotominne" som kunde blivit en minnesbok... synd... För nu kunde jag inte uppfylla min planerade tanke att föröka fånga Marie och Per "close up" (tillsamman) som jag gjorde 1989 i Varberg när de slog igenom med The Look. Bilden har jag visat här tidigare och i min "fotopresentation"

Här är lite bilder i svartvitt. Det blir en helt annan känsla än med färg, så är det bara:

Denna syn möttes man av när man kom in på Fredriksskans... En kvällssol som var stark men gav ett läckert motljus...

Det blev ingen lätt uppgift att fånga Per och Marie ihop under två låtar när Per sprang omkring och Marie satt still på en stol hela konserten...
Man kan riktigt se i ögonen hur Marie kämpar efter sin sjukdom, men man ser ändå hur mycket hon älskar att stå (sitta) på scenen fortfarande...
Den evige popidolen Gessle syntes trivas och skuttade omkring på scen som en tonåring...

Under låten The Big L sprang verkligen Gessle som en övertänd tonåring som hade ADHD. Detta var en av få bilder jag fick med Marie och Per tillsammans. Men saknade den intima kontakten de hade på scenen på tidigare turnéer.
Ibland gjorde det ont att se när en glad Marie inte kunde fronta publiken fullt ut.
Han har tränat några gånger på att posera med gitarren den gode Gessle...

Under stora delar av konserten fick mickstativet fungera som stödkäpp...

Ingen tvekan om att Gessle håller sig ung när han få göra det man älskar mest...

En av många konsertsouvenirer man fick när man handlade i deras shop att lägga sina
saker program, T-shirts etc.